We went Way out west..

Tillbaka i Stockholm efter en oförglömlig helg i Göteborg.

Mycket musik, mycket folk, mycket sol OCH regn, Mycket mer bra musik, mycket bra, mycket bra!
En perfekt introduktion in i festivallivet för en 15-årig dotter. Har totalt förälskat mig i fesivalen Way out west, tror också att dottern är förtjust.

Efter att ha kvitterat ut en hyrbil på fredag morgon drog vi västerut. Plattan i mattan för att hinna se Bon Iver 14.30 men tyvärr missade vi det första förkryssade bandet på vår lista. Men ingen gråt för det, listan var lång och banden duggade tätt på fredagen. Solen stod högt på himlen när Beirut drog igång på Flamingo för att sedan avlösas av Band of Horses på Azalea. Vi tog Robyn, Wilco, Antony and the Johnsons med Göteborgs symfoniker, Röyksopp, Glas Vegas och sist men inte minst Arctic Monkeys. En fantastisk svit av bra konserter. (Nja kanske inte Arctic Monkeys iofs)
På Linneplatsen sammanstrålade flera tusen festivalbesökare för att bege sig ut i Göteborgsnatten i olika riktningar. På trötta fötter och med hjälp att Göteborgs pendeltåg, även kallade spårvagnar, lyckades vi ta oss tillbaka till hotellet. Det blev ingen efterfest för vår del som för somliga Marianor som drog med Antony and his crew...

Men på lördag morgon får vi vår "vi mötte Lassie"-upplevelse. Storögda får vi nöjet att på nära håll se Wilcos sångare och gitarist slurpa i sig sina frukostflingor vid bordet bredvid, ja milda matilda vad det är kul med festival!

Lördagens program var för vår del mer sparsmakat, vi grundar med Calexico på eftermiddagen och det var lugnt festivalens bästa konsert! Upplevelsetrauma som gav både gåshud och en ökad ferromonproduktion, så jävla bra!



När regnet sedan sakta började droppa drog vi oss tillbaka till Café Vanilj på Vasagatan. Att kura över en kopp varm choklad och en hög av kvällstidningar när regnet skvalade på gatan utanför kändes då helt rätt. Det gäller att plocka russinen ur kakan så tillbaka till festivalen 18.50 för Amadou & Mariam.
Vilket coolt par! och vilket coolt band! Tunggung från Mali som fick hela Slottsskogen att se ut som de gått på afrikansk danskurs! Faktiskt nästan lika bra som Calexico, fast det går ju inte att jämföra såklart, men känslan.



Rusiga av bra, otroligt bra musik, och en lyckad festival lämnar vi på söndagen Göteborg. Inte för sista gången, nästa års festival känns som ett måste. Det kan fan inte bli bättre!

Vind i seglen...

Å så börjar tillvaron te sig ganska bra igen, efter en lite wobblig vår och sommar. Utstädad med råge är den galning jag trodde var min soulmate. Det visade sig att han var en manipulativ, manodepressiv infiltratör. Jag tackar gud för att han återställt ordningen i mitt liv.

Nu står en ny höst och ett nytt liv inför dörren.