Frusen tid

Årets riktigt första isstorm drog över Finlandshav förra helgen. Stora, tunga snöflingor svepte in över färjeterminalen i Värtahamnen och ute i mörkret låg det slagskepp som skulle vara vårt hem i 24 timmar.
Där stod vi i mörkret och spanade in de kvarlevor som kom iland från gårdagen färd. Det var kanske inte en rolig syn, men i alla fall inte tillräckligt avskräckande för att vi skulle backa i vårt beslut att faktiskt åka iväg.
Och såklart blev det en guppig resa, på alla sätt. Och hem kom vi, med väskorna fulla av julklappar och choklad och huvudet under armen.

Tydligen går det en tv-serie på någon av de tv-kanaler som jag inte kan se, om just denna typ av resor som vi faktiskt gjort. Programmen ska vara så avskräckande att vi redan långt innan vår avfärd förlorat minst tre resekamrater. Bättre att tappa dem på vägen än att förlora dem i stormen.. men så farligt var det inte.

Efter stormen blev det vinter i Sverige. Få kunde ta sig till jobbet på måndagen och somliga hade ingen el. Trafikkaos som vanligt. Inhyrda entreprenörer som inte kan fullfölja sitt uppdrag, politiker i nyhetsrutan som fråntar sig ansvar, löpsedlar som berättar att människor frusit ihjäl. Vi är ändå ett konstigt folk som varje år blir lika tagna på sängen av snön.

Så nu är allt som det ska vara igen, mörkt, kallt och december, precis som förra året vid den här tiden. In i mitt liv kliver återigen en figur som fått tiden att frysa. Men denna gång kommer jag inte att tina upp mina känslor. De ligger djupt ned i den eviga isen.