Min Fars Dag

Vaknar av att tårarna rinner ner för kinden.. Tänk att det var två och ett halvt år sedan vi satt där i soffan i Umeå. Nog förstod jag innerst inne att du tänkte lämna oss. Inte för att du ville men för att kroppen sa stopp, det var den där jävla cancern. Det var ett ruskigt deprimerande ställe att vara på, patienthotellet och lika så onkologen inne på sjukhuset. Men vi gjorde det bästa av situationen, vi fikade, pratade, tittade på tv och försökte att hålla hoppet uppe. Men allt runt omkring oss påminde om döden. Sorgsna och ledsna anhöriga och vilken kanal vi än slog på i tv visades bilder av död och kistor på väg hem från Thailand efter tsunamikatastrofen.
Jag tror att du visste.
Tiden går men sorgen sitter kvar. Men när jag vaknade i morse så insåg jag att sorgen inte kan inte bära livet vidare. Glädjen måste få leva vidare och det är med glädje vi minns dig.
För tre år sedan idag satt du och drack Champagne vid Lago di Garda med mamma. Du fyllde 70 år och ni drog iväg på bilsemester i Europa. Så likt er, äventyr och livets goda. Min uppväxt är full av äventyr och roliga minnen och längtan efter nya platser och nya upplevelser flyter nu i mitt blod. För visst faller inte äpplet så långt ifrån..
I kväll ska jag skåla med dig Farsan, Champagne får det bli!