IGLO -inget ställe för ljusskygga

När höstmörkret kommer förändras beteenden och aktiviteter. Cykeln är parkerad för vintern och t-banan fuktigare och svettigare än vanligt. Mössa och vantar, av och på, av och på... Förvandlad till en oigenkännlig kropp inlindad i yllegarn.
Flipp-flopp och bara ben är återigen något man bara ser på sommarens semesterbilder.. Hur står vi ut i det här landet egentligen?
Det är bara drygt 6 månader kvar tills solens strålar kan värma min hud igen. Fy fan vad jag fryser!!!
Det är inte bara kylan som kryper in under huden utan också mörkret som imploderar i min hjärna.
Efter goda rekommendationer är vi ett gäng som i ottan släpar oss till IGLO vid hornstull för att äta frukost och ljusa en timme. Att ljusa ska motverka höstdepressioner och ge kraft och energi så att man håller ihop en hel, lång vinter.
I vita särkar i ett helt vitt rum äter vi BB-frukost som påminner mig om den sterila sjukhusmiljön och den trista frukost man fick när man skulle föda barn. Någon slags overklig känsla vilar i rummet, är det Jesus eller Roy Andersson som sprider sitt ljus? För ljust är det verkligen, efter en timme är jag snöblind men mätt. Frågan är om jag har kommit över min höstdepression som jag trodde att jag hade. Fel, ingen höstdepression det var bara undernäring och blodbrist...Men jag vill ju ha allt ljus på mig!


