Dum spiro spero

Det är dags att knyta upp malpåsen och titta efter vad som finns kvar.
Likt en gammal ost har jag legat hermetiskt insluten i ett vakum, en tidsbubbla.
Ibland behöver man tid och vakum för att våga fatta beslut. Frågan är om besluten blir klokare när de fått mogna långsamt. Normalt sett är jag en impulsmänniska och har aldrig haft svårt att fatta snabba beslut. Det är också en konst att leva med besluten och dess konsekvenser hur bra eller dåliga de än var.
Påsen är nu öppen igen, trots den lite unkna lukten som sipprar ut så ser innehållet betydligt bättre ut än jag befarat. Det finns hopp. Dum spiro spero.