Mobiltorsk

När kaninen har ätit upp två av sladdarna till våra mobilladdare och det endast finns en kvar i huset, då händer det, batteritorsk.
Vi måste alla vara laddade när en ny dag börjar. Den som inte varit snabb nog att plugga in eller kommit ihåg att leta reda på den hela sladden åker dit. I morse var det min tur.

Igår kväll dök Gudfadern upp, hemkommen från sin årliga Österrikeresa. I ett allt för stressat tillstånd hämtade jag barn från klättring, skjutsade från Arlanda och lagade middag. Maten stod på bordet 21.30. (Hu, dessa stackars barn som antingen får äta Billys eller vänta till sena kvällen.) Så i all yra försvann den lilla laddaren.
Dagen som idag har varit helt förstörd.
Ingen mobil.
Ingen kommunikation.
Finns det Någonting som kan vara mer stressande?
Men herregud, tänker jag, hur kan jag må så dåligt av något så fånigt? Och så det där klassiska, det gick ju bra förr.
Man köpte telefonkort i Pressbyrån och folk ringde en hemma på kvällen. Folk kunde mitt hemnummer. Folk var hemma på kvällarna och svarade i telefon.
Folk hade hemnummer. Jag hade en telefonbok tillverkad av papper som jag skrev i. Hade faktiskt en telefonsvarare också, med små mini-kassettband i. Sonen hade pratat in ett så gulligt meddelande när han var tre år, det hängde med länge.

Nu har jag ingenting!

Och jag som skulle ringa den.. och den.. och vilket nummer hade han..och vad tänker hon nu när jag inte hör av mig som jag skulle..
Stressad. Stressad.
INGENTING funkar!
Jag är mobiltorsk.