Vart tog kärleken vägen?

-Hej, kom lyssna på det här! Skitbra låt!
Jag får äran att låna den ena pluggen till hennes MP3.
-Jag kan hela texten, den är skitbra!
Hon sjunger med och jag lyssnar.

Jag vill bara bazz dej, inte tid med nån romans. Vill bara bazz dej, varje gång jag ser dej. Klär av dej naken, jag vill bara bazz dej..

-Vet du vad det betyder? frågar hon.
-Nej, svarar jag.
-Det betyder att han bara vill knulla och att han inte har tid med nån romans. Visst är den bra!?

Hon är söt, liten och mörk. Har långa ögonfransar och en djup urringning.
Hon är 12 år gammal.

Om konsten att vara snäll

Har ikväll lyssnat på Sissela Kyle och Stefan Einhorn som föreläser på Folkets hus i ämnet "Om konsten att vara snäll". Einhorns bok med samma titel ligger till grund för hans föreläsning. Sissela Kyle drar episoder ur sitt liv och karriär med betoningen på hur man bemöter människor.
Roligt och underhållande men ändå inget revolutionerande nytt.
Var snäll mot andra, var generös, uppmuntra och ge beröm. Se dina medmänniskor, lyssna, handla. Allt det goda du gör kommer du att få tillbaka. Genom de "rätta handlingarna" kommer budskapet att sprida sig som ringar på vatten och mänsklighetens framtid räddas.

På vägen hem stannar jag till på sju-elva för att köpa mjölk. Tjejen i kassan känner jag flyktigt som just "tjejen i kassan på sju-elva". Ska bara betala min mjölk och nu händer något oförklarligt.
Jag säger; Hej, hur är läget?
Inom loppet av 10 sekunder lyckas jag få henne att berätta om HELA sin helg!
Om hur mycket hon jobbat, hur och när hon gick på fest i lördags och sist men inte minst, hur hon hamnade i säng med en kille hon inte gillade!
-Han tjatade skitmycket i en och en halv timme, och jag var skitfull så jag orkade inte säga nej.
Jag blir ganska chockad över hennes öppenhet och svarar bara; va?
-Ja vet, svarar hon, det är våldtäkt va?
Nja, jag vet inte, svarar jag, om du sa ok så kanske det inte uppfattas så.
- Näe, men jag var så full, orkade inte stå emot så jag sa ok, gör vad du vill.

Hela samtalet tog cirka en minut, jag betalade min mjölk och sa hej då, ta det lugnt.
-Hej då, ha en bra kväll; sa tjejen i kassan.

Omtumlad går jag ut på gatan och funderar; Är jag Jesus Maria eller vad fan hände därinne? Har jag lyssnat på en medmänniska nu och gjort en god handling? Eller?

Raggsockor och Fristadspäls

Vad kan vara skönare än att vakna en söndagmorgon före solen och ändå veta att man inte behöver kliva upp?
Kaffe och DN, ett par raggsockor och en Fristadspäls under tystnad.
Ett barn på skolresa, ett annat i djup sömn. Somnar sen om igen, det är lyxigt.
Sommarens sista, soliga och varma dagar har man sagt men det struntar jag i.
Tänker inte gå ut idag.
Till och med att diska känns roligt i sällskap med Mammas nya kille i P3.
Vilken perfekt dag att lyssna på India Arie och samtidigt hasa omkring i sina raggisar fullkomligt planlöst.

Barnens nöjen kostar pengar..

Vi har satsat 5,70 på Linda P. i Idol. Inte undra på att Telia skickar inkassobrev ibland..

Paradoxen är mitt signum

Det har med hjärnhalvorna att göra..

Rött och blått blir lila

Och så var det över.. Fredde har skaffat ny röd slips och ett nytt jobb.. Nya rödare moderaterna.. Göran avgår och blir godsägare på heltid, Sverige behöver nya entreprenörer.. Anitra kan få en anställning som piga.. med lön enligt avtal.. Om vi blandar lite rött med lite blått blir det lila.. Lila är en mörkare variant av blått.. Lasse Lejon ska få ordning i skolan.. Visa att du är snäll på en skala från 1-10..Och bruna skoluniformer är ganska snygga tycker Göran H..
Mådan har ny ögonskugga, mer en blå nyans än grön.. Lite turkos kanske..
Din mamma...

Valdagen är en högtidsdag

Jag är ganska tidigt uppe eftersom jag ska arbeta på den gamla bion resten av dagen och kvällen. Vallokalerna öppnar 8.00 så jag hinner gott och väl.
På Götgatan möter jag många söndagsfina människor som redan i denna arla stund förberett sig för det stora avgörandet. Det känns i luften att det är en viktig och speciell dag. Folk är uppklädda som om de skulle till högmässan en riktig kyrksöndag. Barnfamiljer som går hand i hand i äkta kristdemokratisk familjeanda. Små söta damer i finaste kappan och de näpnaste skorna. Till och med de hemlösa och a-lagarna har klätt upp sig. Det ger en stark känsla.

På tunnelbanan till Hötorget får jag nöjet att dela säte med tre små mörka skönheter i 5-6 årsåldern. Deras föräldrar står intill och pratar intensivt på sitt modersmål. Jag sitter förstummad och beundrar deras fantastiska frisyrer, flätor i de mest sinnrika kombinationer. Kommer på mig själv med att kanske stirra lite för mycket. När jag ser mig omkring märker jag att även de övriga resenärerna har svårt att slita blickarna från flickorna. Vi tittar inte på dem för att de är svarta utan för att de är ovanligt söta barn. De tjoar och kommenterar reklamen som sitter på väggarna, om bokstävernas utseende och hur de ska uttalas. De går i förskoleklass förstår jag. Språket de använder är klockren svenska.
Vi lever i ett mångkulturellt samhälle idag och jag måste säga att jag är stolt över det. Sverige är ett fantastiskt land att leva i, ett demokratiskt land med rättigheter och skyldigheter. Att rösta är både en rättighet och en skyldighet, något som människor i andra delar av världen offrar sina liv för.
På bion firar vi idag genom att äta Valvåfflor med hjortronsylt och grädde.

Ensam hemma

Jag är sällan ensam hemma. Men när jag väl får tillfället njuter jag för det mesta av lugnet. Slår sällan på tv:n. Lyssnar kanske på radion, slår på datorn eller bara smyger omkring och mår bra. Har i dessa stunder inget behov av andra människor (eller otäcka djur). Blir lite asocial helt enkelt. Att vara ensam ibland är en prioritering, aldrig något jag lider av.
Möter så många människor hela dagarna att jag vill kräkas ibland, men det är ju självvalt det också. Att arbeta mycket kan ju kanske också vara en flykt från ensamheten.
Att vara ensam i vårt samhälle är något underligt, man är lite kufig eller omöjlig.
Jag lever inte i tvåsamhet men jag är inte Ensam.

När jag kommer hem från jobbet en vanlig dag sitter Sonen vid datorn. Ingen ovanligt med det egentligen. Telefonen ringer och jag förstår av samtalet att det är Pappan. Jag antar att han frågar vad Sonen gör för han svarar att han sitter och spelar spel med kompisarna X och Y.
I rummet sitter bara Sonen.
Som förälder är man nöjd att höra att ens barn inte är ensamma, att de har kompisar känns viktigt. Men Sonen är ensam hemma, X och Y syns inte till.
Och Sonen ljuger inte, han spelar verkligen spel med X och Y.
När skolan är slut går var och en hem till sig och kopplar upp sig. De umgås i den virituella världen, slåss mot hober och druider, snackar och kommenterar. Umgås med andra som ingår i deras guild.
När vi pratar om det förstår jag att de ändå tycker att det är roligare att vara tillsammans i den verkliga världen, men då bara för att spela.
Om man får för sina föräldrar kan man alltid Natt-gibba, dvs. betala 200 spänn på Markoolios internetcafe för att spela WoW, dricka Red Bull och somna över tangentbordet mellan 23 och 07. Då får alla vara med.

Bland mina vänner och bekanta finns ett antal människor som lever ensamma liksom jag själv. Undrar ibland om de känner sig ensamma när de är ensamma hemma. Många av dem påminner om Sonen som går hem och sätter sig framför datorn för att umgås med sina cyberkompisar. De kan till och med välja bort att gå fest eller bio för att upprätthålla de virituella kontakterna. Kontaktnätet blir större och via internet kommer bekräftelsen direkt.
Bloggandet stjäl min tid precis som när jag fastnar i spelet Bitch eller Hexpus.
Jag är inte Ensam bara ensam hemma.

Forsakringskassan.se i all ära

Som Dottern nu duktigt tagit reda på så är det slut på VABandet!
OM det inte finns särskilda omständigheter som kan styrkas med läkarintyg.
Att närvara vid ett barns operation och rehabilitering borde väl anses som särskilda skäl.
Forsakringskassan.se kan däremot inte ta emot en virituell ansökan om barnet är över 12 år, utan det blir till att använda den hederliga gamla telefonen. Men den får inte vara för hederlig!
Backelittelefoner från 1950-talet har sällan * och # så uppdraget blir en aning komplicerat.. Jag är irro!!

Ett söndagsflin

Han ser ut som jag kände mig igår...

Efter festen blev det bråck!

Lördagens tillställning var tät. Organiserad av Rouva på ett exemplariskt sätt. Goda, goda smörgåstårtor och annat plock.
Många, många trevliga och glada nya ansikten.
Sång för Ondskan. Direktimporterade orkidéer från Bangkok. Halloncheesecake och intressanta kreatörer. Hundar och ölkorvar.
Prat och bludder.
Ett dundertrevligt party på alla sätt!
Sonen och dottern var med, minglade mellan folket och gled ned till Plays ibland när sällskapet inte dög längre.

Efter sol kommer regn och efter fest kommer bråck.
Sonen avrundar festen mitt i natten med att deklarera att han har ont i magen och troligtvis har fått ett bråck igen.
Mycket riktigt, jag och sonen åker till Astrid Lindgrens barnsjukhus där personalen genast ser till att Sonen läggs på operationsbordet.
Slutet gott, allting gott!
Men det blev en lååång, sömnlös partyhelg.

Partyhelg

Vilken partyhelg!
Vi dubblade insatserna i helgen och gick ut hårt i fredags. Dotterns fest för 12 prepubertala kompisar. Det åts pizza, sminkades och brottades i saccosäckarna. Hög musik och glada skrik.
Jag och sonen blev utkörda när vi vid 22-tiden stövlade in mitt i sanning och konsekvens. Tillbaka till grannen igen som så snällt lånat ut sin lägenhet under kvällen.
Prick 22.30 hör vi elefanthjorden passera ned för trapporna till väntande föräldrar. En lyckad fest uppenbarligen.
För olyckliga grannar var det här bara uppvärmningen..sen blev det lördag och ny fest..

Välkommen hösten!

Efter att ha läst Herman Lindqvists krönika i senaste numret av Fokus får jag dåligt samvete. Han rapporterar om hur man med glädje mottager hösten i Frankrike, "La rentrée",och hur vi svenskar går in i apati, höstdepression och skilsmässoträsket.
Jag är så typiskt svensk.
Det är ju faktiskt skördetid så varför inte fira. En ypperlig dag idag för fest! Välkommen hösten och grattis på födelsedagen Ondskan!

Min älskade dotter.

Min älskade dotter fyllde 12 år i lördags.
Grattis!!!
Som vanligt var jag på ett av mina 17 jobb hela dagen. Kunde därför inte uppvakta henne på den stora dagen. Dottern hade också fotbollsmatch på eftermiddagen, kunde med andra ord inte se matchen heller.
Nu är det ju så att hon delar sin tid mellan två, har två hem och därmed olika rutiner olika veckor.
Hon är en klok och tålmodig tjej. Stark och stolt.
Hon och jag firade hennes födelsedag dagen efter på den gamla bion. Vi skålade i läsk och åt wienerbröd från sju-elva. Helt ok, tyckte hon, " jag gillar att hänga på bion med dig".
Dottern upplyser mig om att det är Stort att fylla 12, kanske inte för henne men för mig. "Det blir lite dyrare liksom". Jag undrar förstås varför och tänker att smink och märkeskläder inte har något med 12-årsdagen att göra.
-Nej, nu är det så att jag kostar fullpris på flyget. Och så får du inte vara hemma för vård av sjukt barn (VAB) längre, bara om jag hamnar på sjukhus.
Undrar nu förstås vilka fler förändringar 12-års dagen innebär. Men jag tar det lugnt, vet att dottern har full koll på läget.

Mobiltorsk

När kaninen har ätit upp två av sladdarna till våra mobilladdare och det endast finns en kvar i huset, då händer det, batteritorsk.
Vi måste alla vara laddade när en ny dag börjar. Den som inte varit snabb nog att plugga in eller kommit ihåg att leta reda på den hela sladden åker dit. I morse var det min tur.

Igår kväll dök Gudfadern upp, hemkommen från sin årliga Österrikeresa. I ett allt för stressat tillstånd hämtade jag barn från klättring, skjutsade från Arlanda och lagade middag. Maten stod på bordet 21.30. (Hu, dessa stackars barn som antingen får äta Billys eller vänta till sena kvällen.) Så i all yra försvann den lilla laddaren.
Dagen som idag har varit helt förstörd.
Ingen mobil.
Ingen kommunikation.
Finns det Någonting som kan vara mer stressande?
Men herregud, tänker jag, hur kan jag må så dåligt av något så fånigt? Och så det där klassiska, det gick ju bra förr.
Man köpte telefonkort i Pressbyrån och folk ringde en hemma på kvällen. Folk kunde mitt hemnummer. Folk var hemma på kvällarna och svarade i telefon.
Folk hade hemnummer. Jag hade en telefonbok tillverkad av papper som jag skrev i. Hade faktiskt en telefonsvarare också, med små mini-kassettband i. Sonen hade pratat in ett så gulligt meddelande när han var tre år, det hängde med länge.

Nu har jag ingenting!

Och jag som skulle ringa den.. och den.. och vilket nummer hade han..och vad tänker hon nu när jag inte hör av mig som jag skulle..
Stressad. Stressad.
INGENTING funkar!
Jag är mobiltorsk.