Om ingenting saknas

Saknar Cecilia Udén. Efter ett halvår hör jag ett reportage i P1, Cecilia är tillbaka i Libanon. Hon sitter på en buss på väg ut ur Beirut men vad händer sedan?
Saknar Konflikt som ersatts av Gräns klockan 9 på lördag morgon.
Saknar kantareller och doften av skog.
Saknar tomhet och ödslighet.
Saknar sovmorgon och tysta telefoner.

Hon knölade ner ett par trosor och en tandborste i den redan överfulla handväskan. Torkade upp lingonsylten från köksgolvet men lämnade kvar några glasskärvor. Boken, fick inte glömma boken. Lämnar mobiltelefonen påslagen på köksbänken, precis där det skär av vibrationerna som värst. Med cyklopet i ena handen och bilnyckeln i den andra smyger hon tyst ut genom dörren. Klockan är halv fyra på morgonen och solen har inte gått upp ännu. Hon kommer aldrig att återvända hit...