Från Skånegatan till Reimersholme, men va, är vi fortfarande på söder?

M som i Mysigt! Flyttat till Mysiga Reimersholme! 

Omgiven av vatten, grönska, badande hundar, kajaker, vackra soluppgångar från Västerbron, Pålsundet och alla små träbåtar, joggare, och just nu väldigt många walk-n-talk-jag-jobbar-hemifrån-egenföretagare-konsult-typ-jag-är-kulturarbetare-mitt-i-pandemin-älskar-utegymmet-finns-inga-uppdrag-konstnär-jobbar-på-distans-permitterad-eller-bara-ARBETSLÖS, säg det då!

Jag älskar att bo på Reimersholme. Reimers är cool. Alla som bor här har alltid bott här. Eller har flyttat hit från olika delar av Sverige som inte är Stockholm, relativt nyligen. Relativt på Reimers (om man bor här säger man ön), alltså nyligen kan betyda 10 år, 5 år eller kanske längre? 

Jag blir nervös när jag träffar mina grannar, hur länge har de bott här egentligen? Jag har ingen chans att hävda mig här. 

- Nej jag har inte att tagit ett morgondopp i kanalen, jag har bihåleinflammation just nu, ja det är väldigt jobbigt.

- Snygg badrock, jaha du badar varje morgon! Ja, jag ska bada sedan, när jag blir frisk från min bihåleinflammation! Mm, hehe...

- Hej

- Hej, hej! (inte; Hejhej har du en krona, utan mer som hejsan svejsan på dig!)

- Jo tack, jag trivs bra, har bott här ett år nu! 

- Ja precis, nyinflyttad!

Sommaren gick, Reimersholme var överfull med människor. Vi var alla kvar i staden för att Tegnell hade rekommenderat oss att stanna kvar, inte resa, inte bra. Men det fanns heller ingenstans att ta vägen, inte ens med Finlandsbåten!

Det var min första sommar på Reimers och säkert fick jag inte den sanna versionen av "sommar på Reimers" för det fanns helt enkelt inte plats för mig. Blygsam som jag är så smög jag tillbaka till mina gamla kvarter där ingen frågade var jag bodde eller hur länge jag bott där.

 Det tar en stund att hitta rätt, men 05.47 med solen glipande in under Västerbron, Stadshuset i motljus och en bäver i strandbrynet, då är Långholmen och Reimersholme kungar i sin egen stad. 

 

Dagens besvikelse

Har den senaste tiden börjat se ett nytt mönster i min tillvaro.

  Allt går på rutin. Mycket är struktur och återkommande. Logistik är mitt mellannamn. Jag har min kalender i huvudet, långt, långt framöver. Jag tänker vecka, termin, påsk, midsommar, sommarsemester och till och med jul. Redan nu.
Borde kasta kalendern, behöver den inte för allt finns redan där i mitt huvud. Vad gör man när vecka ut och vecka in ser likadan ut? Vari ligger skillnaden? Och varför blir det aldrig roligare än man gör sig? Om alla dagar är förutsägbara så blir det ganska trist. Inget nytt, inga överraskningar.

 Men så händer något, jag upptäcker ett nytt fenomen som helt plötsligt passar in i mitt mönster. Och jag tänker "undra vad som kommer i morgon?" På ett underligt vis så känner jag en nyfikenhet på morgnarna när jag vaknar och blir lite ivrig. Ja vad kan det vara idag? Och visst kommer den!

 Det ligger någon slags förnöjsamhet i att faktiskt förstå och få det bekräftat att även denna dag sker det. Jag drabbas av en besvikelse.
Den där middagen jag blev bjuden på brann inne. Personen jag skulle gå på bio med dök aldrig upp. Barndopet jag såg framemot blev jag inte bjuden på. Men det kommer en dag i morgon också!
Ny dag, ny besvikelse! Jinx!

Tre Popcorn på en vecka

Popcorn, Popcorn, Popcorn.

Popcorn är verkligen inte samma sak beroende på vem man pratar med. Fundera en stund, associera.
Det kan vara ett fenomen, ett måste, ett minne eller ett uttryck som pucko(som också är ett historiskt uttryck, synonymt med ordet popcorn).

Popcorn får mig att bli sentimental, undrande och matt.

Den senaste veckan har jag stött på Popcorn i alla dessa former vid olika tillfällen. Det föll sig så att jag skulle bjuda på en middag och tänkte att temat skulle vara 1970-1974. Avgränsningen var tydlig eftersom jag ville undvika de flesta "nymodigheter" som faktiskt dök upp på 1970-talet som till exempel punk, pizza i var mans mun och Magnus Uggla. Självklart fanns det andra saker som också bör nämnas men inte får plats...

Popcorn poppade upp i mitt liv för första gången som en låt. Nytt, elektroniskt och jävligt smittande. Tror inte att jag faktiskt ätit Popcorn innan dess, men minnet är jävligt vagt från detta år, 1969. Livet var fortfarande svart eller vitt.

Jag går på bio 1976 i högklackade stövlar för att få se barnförbjuden film , endast 13 år gammal och det var SÅ läskigt! Inte filmen (Hajen som senare fick heta Hajen Ett) men anspänningen av att bli avvisad förtog hela upplevelsen!
Det fanns inte Popcorn på bion. Vi åt Foxkola och Nickel och gjorde hål i våra silkesfina biljetter för att vissla i innan reklamen skulle börja.
Och reklamen...höjdpunkten.

Så jävla sentimentalt... Popkorn var något vi poppade, i kastrull, i olja, som kom från USA med några hemvändande klasskamrater som visste hur man gjorde. Det rök ur kastrullen, det brann i botten och alla Popkorn var svarta! (men exotiskt goda)!

Jag sätter på radion efter jobbet i kväll. Året är 2011. Det första jag hör är en sändning från nattradion som inleds med låten "Popcorn" och med en önskan om att människor ska ringa in och önska andra udda låtar. Mitt 70-tal kommer emot mig omedelbart.

Vi hade en kort AW på jobbet, ett modernt ord för After Work som betyder "Efter jobbet" på svenska. AW betyder vanligast att man dricker sprit efter jobbet. Vanligast slutar man jobbet vid 17-tiden eftersom vi bor i Sverige och då blir det dags för AW. Nu jobbar jag på en biograf som inte stänger kl.17.00 utan måste vänta tills alla människor som går på bio vill gå hem. Därför börjar min AW väldigt sent, för sent faktiskt.

På AW äter man jordnötter till sin AW-drink såklart, inte Popcorn. Popcorn äter man på biografen, till filmen, om det finns Popcorn på biografen förstås.
På Min Biograf I Stan säljer vi inte Popcorn!
Det är en sk. "Art House" biograf där kultur går före Popcorn. Eller...?

Popcorn på bio när kom det egentligen i var mans bioknä?
Och när blev det en kultur/ slash/ ickekultur-markör? Kan vi kalla det klassmarkör eller är det bara snacks som vilket tillbehör som helst?

Undrar en urgammal kvinna som äter popkorn med K när det bjuds!

I am no perfect - and no defect..

...Och definitivt inget imperfekt. Jag är mer av ett presens med inslag av lite futurum. Det är nu det blir svårt. Det gäller att behålla den perfekta balansen mellan presens och futurum.

Det är semester, idag är jag verkligen presens, men bara några dagar till.
Semester är den möjliga tiden man har att för en gångs skull radera begreppen "dag" och "datum". Inte viktigt liksom. Men bara OM man har förmågan att lämna tiden för ett ögonblick vilket en "semester" är - kanske ett ögonblick i livet.

Kommer egentligen någon ihåg vad man gjorde på "semestern" 1998? Ja kanske, därför att då fyllde farmor 130 år eller då var vi på Jylland och du bröt benet i en rulltrappa på "Legoland"... och så finns det ju alltid fotoalbum att gå tillbaka till (om man skött sina plikter under vintern och fyllt dessa album).

Jag älskar Presens! Jag är, jag står här, nu går jag hit och dit, nu ser jag...

Att älska nuet och att våga möta dagen är modigt. Att våga och vilja gå in i en ny dag helt utan planer är för mig ett kliv över en tröskel, jag vill våga, helt okontrollerat, övervinna rädslan, gå vidare och vidare, bara ett steg till..

Förra året vid den här tiden gjorde jag mitt livs första och enda Bungyjumphopp och jag såg ljuset Och Döden.

Futurum! Kom inte hit! Inte nu! Inte än, jag vill njuta av min semester!

Och Imperfekt, jag ser dig smyga omkring, jag hör dina röster, jag känner dina mörka steg i min trappa. Låt Presens ta plats i ditt liv! Lämna det gamla och njut!
Imperfekt! Jag vet att du finns där men jag tänker inte låta dig ta över, Gone baby gone eller som min älskade mor brukar säga; Det är som det är.

Champix dag ett...

Nu har snälla doktor Ragnar peppat mig till en ny behandling, Champix 12 veckor. Det ska bli spännande.

Kenya on my mind

Var kommer dessa underbara idéer ifrån? Jo, från Barbieflickorna såklart. Så nu har det öppnats ett gemensamt konto där vi placerar våra överskottskronor. Vi får väl se när det bär av...

En tand för en tand, ett öga för ett öga...

Jag har två ögon kvar. Något försvagade dock, men ändå.

Sedan i morse har jag en tand mindre. Någon har utkrävt sin hämnd.
Men det var inte Anton, han var bara den otroligt vackra, unga tandläkaren som "gillar" att dra ut tänder, eller också är han ovanligt duktig på att göra det, som gjorde det.

Varför kan man inte få en Karma-uppdatering?
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Och VEM är det som utkräver sin hämnd?

Någon sitter och skrattar. Någon ojjar sig liksom jag och undrar.
Massive Attack maler på i bakgrunden, Teardrop in the fire. Och vad är en tår i elden? Inget mer än en tår i Oceanen. Allt är förgängligt. Och varför tro att jag inte förtjänar den hämnd som är satt på min skalp, ett öga för ett öga, en tand för en tand...
Det är bara inte så enkelt att veta var och när det gick så fel. Jag som trott att jag gjort rätt hela vägen!

Jag steker pannkakor till barnen och mig själv, därför att Tandläkare Anton sagt att man inte ska äta något annat, typ bara mos och flytande.
JAG ÄR NÄSTAN DÖD...

Nej, det är inte sant. Bara lite mer tandlös och svagsynt och det är väl så det ska vara?